idashuvud

Suck.. om man tillåts. Det är hårt, hårdare hårdast... och om man hade vetat... hade man verkligen valt detta? Alltså, det är ju kul, men frågan är hur länge till..

Nu är problemet vårdvetenskapligt... att, vad är det som gör vårt arbete vårdvetenskapligt? Tydligen var det inte så lätt att motivera som man trott. Måste läsa mer, måste plugga mer, måste tänka mer, måste motivera mer...

Måste sova mer..

När jag var liten på 90talet, så var fjortisarna 14 år och uppåt.
Nu för tiden är fjortisarna 10 år gamla och många verkar helt enkelt må lite sämre.. Överallt på internet hittar man på småtjejer som tar kort på sina bröst, pussläppar, kläder och rumpor, de har kameror i sina mobiler å laddar upp hela sina liv på sidor som bilddagboken och lunarstorm. Det är ju det som är grejen... De är SMÅTJEJER!

Jag blir ledsen, när jag märker hur det förstör, och jag tänker på hur de ska känna om nåt år, när de kanske märker nån konsekvens av sitt beteende.. Ånger är en så jobbig känsla att bära på.

Nä, det är inget nytt jag kommer med.. det finns så många andra som känner som jag.
Men ändå så blir det bara värre och värre...
Hur gör man?

Så sitter man här då... till sist.
Jag borde börjat blogga för drygt två år sedan, för då bodde jag ensam i en ny, och ganska konstig, medelstor stad i mellansverige. Jag hade precis försökt lämna allt, men misslyckats. Jag skulle bli en ny människa, börja en ny utbildning, skaffa mig nya kompisar, nya vanor och en ny "identitet".
Men istället sitter man här, 20 kilo tyngre, i en stad så liten att man bor både i utkanten och i centrum samtidigt. Inte har man blivit nån ny människa, å inte har vanorna blivit bättre tydligen... Men jag började iallafall på en ny utbildning! Å mitt i denna stress-tentor-examensuppsats-äta-sova, så får jag för mig att jag behöver börja blogga...

Efter att jag för några veckor sedan var med om nån obehaglig "det står en maskerad man utanför och försöker bryta sig in på jobbet och jag är alldeles ensam i mörkret" situation där jag livrädd gömde mig tills polisen kom, så kom jag också på att jag behövde göra nåt för att trassla upp mitt huvudbry. Så jag gick til garnaffären och sa att jag skulle börja sticka... Jag har kommit 6 cm på två veckor. Från början var det tänkt att det skulle bli en halsduk, men nu funderar jag på om jag kanske inte är mormormaterial och kanske helt enkelt gör en handledsvärmare av det... eller en halsduk till min kompis katt curry.

Nån kväll när outo kompu (autokåmpo) skramlar runt med sitt järn, och jag inte kan sova, ska jag lämna något mer här.

Godnatt

Är det jag som är välkommen då eller?